För ett par veckor sedan var jag glad. Jag var på helt sprudlande humör så det var nästan straffbart. Missförstå mig rätt nu, jag hade en ovanligt bra dag utöver det vanliga – det är inte som om jag är emo varje vecka och har en bra dag då och då, det var bara en utöver det vanliga glada och härliga livet jag lever en riktigt bra dag.
(förstått?)

Sedan en dag tillbaka hade The Hobbit: Desolation of Smaug varit ute på bio och min flickvän skulle ta mig till VIP-biografen för att se den. Och jag var så löjligt lycklig över att få se just den här filmen på VIP-salong att dagen i sig fanimig var ett äventyr.

Äventyret började med att jag klockan 13:24 insåg att min buss gick 13:41, så då blev det ett jävla liv i huset där jag likt en noshörning rusade omkring och plockade på mig saker och slängde omkring alla förtappade själar vars fotspår råkade passera mina. Sedan satte jag mig i bilen och bad till gud att 2 deciliter etanol räckte för att få mig till busstationen (hemvägen fick jag ta då, tänkte jag, ”ett problem i taget!”).
Så jag körde till bussationen i en hastighet jag inte gärna dokumenterar på internet och kom som tur var (eller hastighet var) fram i tid för att hinna med bussen. Och du, det var fanimig PRECIS att jag hann på bussen…

I alla fall, jag hade just satt mig på bussen, och börjat förgrymma mig över att jag hade glömt hörlurar när tågkonduktören kom fram till mig och bad om biljett.
- ”Ah, självklart!”, sade jag och började rota efter min tågbiljett.
Vänta lite nu… What the fuhk, tågbiljett? Jag har väl ingen jävla tågbiljett? Jag åker ju för fan inte ens tåg!
För att bekräfta mitt transportmedel och för att få grund till en självsäker röst slängde jag båda ögonen ut genom fönstret och insåg att möjligheten att jag satt på en rälsburen buss var väldigt liten – alltså måste jag ha tagit fel på den kommunala transporten. Så vart i självaste fan var jag på väg nu, det var nästa tanke.
Så jag frågade helt enkelt konduktören vart detta tåget gick.
Han såg lite förvånad ut men fann sig snabbt och svarade att ändstation var Göteborg Central.
”Utmärkt, då är jag på väg åt rätt håll i alla fall. Bra.”, tänkte jag och betalade med nyfunnen säkerhet för en tågbiljett. Sedan började jag fundera på hur man lyckas ta fel på en buss och ett tåg, för det måste ändå vara något slags rekord alltså.

Sedan när jag väl hamnat i Göteborg så blev jag fundersam på vad jag skulle göra. Bion började först om en och en halv timme och min flickvän är ännu inte i city än på en timme. Vad gör man då? Jo, man äter på Burger King.

Och jag som var så sprudlande lycklig och höll på att spricka av glädje, jag var ju tvungen att avreagera mig på någon. Jag MÅSTE prata med någon, kände jag. SÅ jag slog mig medvetet ner bredvid en medelålders man som satt ensam och började prata med honom in i mellan tuggorna.
Responsen var inte riiiiiiiktigt vad jag hade förväntat mig..



”Tjenare, kompis!”
”hei..”
”Vad gör du inne i stan’ en sådan vacker dag som idag?
”eh, ja bara väntar på ett par kompisar..
”Aha, tåg eller? Vartifrån kommer dom?”
”borås”
”Ah, och vad ska ni göra då? Bara chilla eller?
”typ”
”Haha, gött. Själv ska jag s----”
Och där försvann han.. ..Jag kollade efter honom och låste in mig själv i en självdestruktiv bubbla av depression och rakblad i ungefär de 6 sekunderna jag åt pommes frites utan att doppa dem i min ketchup/pepparhäxblandning.
Sedan likt en räddande ängel anföll min Coca-Cola mitt mellangärde genom att strategiskt placera sig nära kanten så jag skulle välta muggen när jag sträckte mig efter min hamburgare.

Det tog mig ungefär 45 svordomar och 39 stön innan mitt humör gick upp igen och jag åter på nytt scannade av restaurangen efter någon att prata. Mina ögon arbetade sig över varenda person i de närliggande trakterna och stannade sedan på en ung och vacker kvinna till vänster om mig.
Jag spelade mitt starkaste kort:
Ett snällt leende och ett trevligt ”god eftermiddag!”.
ett snällt leende sprittlat med hamburgerrester, ketchup och pommes frites-bitar över hela mitt tandleende. Den nu ganska skrämda och panikslagna unga och vackra kvinnan tryckte i sig de kvarvarande 86% av sin hamburgare på rekordtid och satte sedan av bort igenom centralen.
Jag suckade igen och bestämde mig för att utöka mina jakttrakter.

Jag lämnade Burger King och begav mig till ett café vars namn jag ännu ej kan uttala och beställde en kopp kaffe. Medan en snubbe gjorde iordning mitt kaffe försökte jag mig på att flirta och prata med de två kassörskorna men de hade antagligen fruktansvärt dålig smak i killar för de ignorerade mig fullständigt. Sedan när killen med kaffet kom så försökte jag även hos honom men han var uppenbart antihomo, så förnedrad, ignorerad och ensam gick jag och satte mig med min kopp kaffe och satt bara och såg på folk som gick förbi.
Jag försökte gissa mig till hur de var som person, vart de skulle och så vidare.

Men det blev snabbt tråkigt så jag bestämde mig för att instället söka kontakt med gubben två bord bort som drack en öl och läste en bok.

Mina första försök till kontakt ledde till ett par grymtanden och att han satte sig åt andra hållet, så jag struntade snabbt i honom och---- det var DÅ jag såg dem!! Fyra tjejer som går omkring och pratar med alla de ser! YES!
ÄNTLIGEN, nu har jag någon att prata med tills min flickvän kommer hit, woohooo. Det visade sig att de var mycket trevligare och för tillfället var polis-volontärer som delade ut flygblad gällande en bortkommen person.
”Ah, trevligt!”, sade jag och försökte byte samtalsämne.

Fast det gick fan inte. Det visade sig att dessa fyra tjejer bara hade ett enda intresse och jag tröttnade snabbt på att höra fantombeskrivningen av personen de letade efter så jag gick helt enkelt tillbaka och satte mig och fortsatte dricka mitt kaffe..

De sista 20 minuterna av väntetid gick till att diskutera konfektyrfysiologi och kvantfysik med min kaffekopp.

Och äventyret tar inte riktigt slut där.. men resten tar jag en annan gång ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jo tack, ironi finns det gott om här i livet. En del ironi slår till bara sådär och är helt hysteriskt rolig och en del ironi kan såra dig. Men det mest ironiska jag har varit med om vet jag inte vilken kategori det faller under, men det hände nylige...

Det första jag läser när jag trycker på fliken ”principprogram” är följande: ”Kristna Värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden. Vår viktigaste politiska utgångspunkt är människovärdet. Härav följer naturligt en stark tro på f...

Alltså, jag har ett stort problem när det kommer till filmer. Det är inte det att jag inte gillar dem – jag älskar filmer! Men jag blir så vansinnigt jävla sugen på all mat man ser.. Och nu pratar jag inte om en McDonalds-skylt i bakgrunden på ...

Vad gör jag? Jo, jag sitter och spelar Xbox samt smaskar på OLW Sourcream & Onion och plågas. Hur kan det vara att plågas? Jo, se det ska jag berätta för dig.. Omständigheterna för min måndagskväll skulle vara perfekta vore det inte för min törst. N...

"It's sad to know how much damage a little word can do to a person, most of the times it all starts with someone to pick on, just for fun but how fun is it really for the person who are picked on? sure, he might laugh at it when it happens, but when ...