Jo tack, ironi finns det gott om här i livet. En del ironi slår till bara sådär och är helt hysteriskt rolig och en del ironi kan såra dig. Men det mest ironiska jag har varit med om vet jag inte vilken kategori det faller under, men det hände nyligen. Förra året lanserades den nya generationens spelkonsoler. Jag själv har alltid varit en konsolperson så jag var därför mycket intresserad av att införskaffa en Xbox One. Tyvärr som med alla andra i min position så var det dåligt med ekonomin, så jag sket i det helt enkelt.

Men, nu i februari så deltog jag i en tävling för att vinna en PlayStation 4 – jag tänkte lixxom, ”vinner jag så vinner jag”. Tävlingen hölls av något random fitnessföretag vars namn jag inte orkade memorera, det var konsolen jag var ute efter. Och igår fick jag ett paket från det företaget.
Jag fick nästan en hjärtattack, ”har jag vunnit en PlayStation 4??!” – men mina förhoppningar byttes ut mot hjärtskärande misstankar när jag såg storleken på paketet. Såvida jag inte fått en.. Nej, skitsamma, jag har inte fått en PlayStation 4. Så enkelt var det. Men vad var det nu då jag fått? Nyfikenheten vann över misstankarna och jag slet upp paketet.  Jag lyfte upp en liten burk, oroväckande likt en tablettburk och läste titeln:

Grace Wellness X-tra Effective Fat Burner Kosttillskott.
Jahaja.
”Du har deltagit i vår tävling där första pris var ett PlayStation 4. Du har vunnit Grace Wellness kosttillskott som tack för att du deltog.”
Nej men då så, fan vad roligt. Tack som fan.

Jag skrev upp mig och deltog i en tävling för att vinna något som skulle göra mig fet och istället vann jag ett tröstpris som ska göra mig smal. GAWD THA IRONY. Jag får to.m betala frakten själv. Wiihoee! :)

Det första jag läser när jag trycker på fliken ”principprogram” är följande:
”Kristna Värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden. Vår viktigaste politiska utgångspunkt är människovärdet. Härav följer naturligt en stark tro på familjens värde och stora betydelse för individ och samhälle.”

Det börjar bra, tänker jag – det låter ganska humant och moraliskt. Partiet är Kristna Värdepartiet och en artikel på Aftonbladet har fått mig att surfa in på deras hemsida för att läsa på om partiet. Artikeln i sig var något upprörande men jag kände att jag behövde veta mer innan jag gav mig in i någon form av debatt eller yttrade mig om partiet.
Jag scrollade uttråkad ner en bit och hinner i hastigheten bara läsa några få ord per stycke; men det räckte. Jag scrollade genast upp till det stycke jag fastnat för och läser hela.

”Familjens värde och vikt innebär vidare att vi motsätter oss allt statligt stöd till propaganda som riktar sig till ungdomar och som likställer den homosexuella livsstilen med det heterosexuella äktenskapet”

Ursäkta?
Ursäkta franskan men vad i självaste helvete läste jag just? Något förvirrad börjar jag om från början igen och läser nu igenom partiprogrammet noggrant och jo tack, jag har läst rätt.
Det första de säger är att deras främsta hjärtefråga är människans värde och sedan nedvärderar och tar de avstånd från typ 8% av världens befolkning. Varför? Jo, för att dessa personer attraheras mer av samma kön som de själva. För just så enkelt är det, jag skrev det just här. Här och nu. ”Dessa personer attraheras mer av samma kön son de själva” – vad är grejen med det? Det är precis lika enkelt att förstå och respektera som det är att läsa den jävla meningen jag just skrev ut.

Och detta är inte en enskild person som på grund av för mig någon outgrundlig anledning bestämt sig för att faktiskt hata andra medmänniskor för deras sexuella läggning som står för det – det är en hel politisk organisation med ambition att vara med och leda Sverige som gör det.
Jag tänker inte sätta mig ner och försöka motbevisa med logiskt resonemang och siffror varför jag tycker att detta parti har så fel som de har – och min anledning är jävligt enkel.

Det är kärlek. Det är allt det är och allt det någonsin ska ses som – kärlek.

Kristna Värdepartiet är dock inte homofobiska, nej. Det kan jag inte hålla med om. Det finns en annan term som beskriver partiet bättre, nämligen heterosexistiskt. Det är inte hat mot homosexualitet, det är en ignorant övertygelse om att heterosexualitet är överlägsen.

Heterosexistiska Värdepartiet, det är ett mycket bättre namn.


ARTIKEL: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18385936.ab
HEMSIDA: http://www.kristnavardepartiet.se/
I rampljuset: Tack till min vän Hanna T G som med sina återkommande strider mot olika former av ignorans är starkt inspirerande.

Den bäst gångna striden är den man inte ens behöver utkämpa - det ska fan inte ens vara debatt om något sådant här.

Alltså, jag har ett stort problem när det kommer till filmer. Det är inte det att jag inte gillar dem – jag älskar filmer! Men jag blir så vansinnigt jävla sugen på all mat man ser.. Och nu pratar jag inte om en McDonalds-skylt i bakgrunden på Die Hard 3, utan saker såsom:
- När Herr Denethor biter i en tomat så den spricker, äter lite kall kyckling och ber Pippin att sjunga för honom i;
Sagan om Konungens Återkomst
Då vill jag så gärna ha sådan kall plockmat och äta riktigt grisigt.

- När Kapten Aubrey och hans officersstab äter officersmiddag. Det serveras exempelvis helstekt gris och svivlar i;
Master & Commander
Då vill jag, ja, ha det där.

- När Eówyn erbjuder Aragorn en flsk/fiskgryta hon själv har gjort (som han f.ö tycker smakar skit) i;
Sagan om de Två Tornen
Då MÅSTE jag ha en sådan gryta med äckliga bitar av fett i. MMMMHM.

- När Dwalin först anländer till Bilbos hus och äter upp hans kvällsvard, den stekta fisken och brödet i fönstret i;
The Hobbit

Och nu senast var det när jag började läsa min historieromaner, där serveras legaten för Andra Legionen upphettat galliskt vin och bröd dränkt i olivolja. Jag bara dog. JAG MÅSTE HA DETTA.
För att stilla min hunger efter något som kommer smaka skit (hemma hade vi bara matlagningsolivolja och matvin – BLÖH!) så sätter jag på The Pacific. Då kommer en scen när massa logistikarbetare flyr från ett bombanfall, men det är i själva verket Amerikanarnas egna flygplan som bara flyger över. Dom blir rädda i alla fall och flyr iväg och fram rusar alla hungriga soldater och plundrar arméförrådet och får med sig persikor, ananas och tekakor och whatnot.

Jag punchar genom TV-skärmen, rusar ner, förhör mamma på om olivolja i doser över 2 liter är farligt och springer sedan ut i köket helt galen – jag tar 3 skivor Pågens, slänger detta i en djup tallrik, fullkomligt dränker brödskivorna i vidrig olivolja, pepprar och saltar och likt en barbar gluffsar jag i mig den romerska lyxmåltiden (för en soldat).
Sedan tar jag ett enda långt steg bort till kylskåpet och plundrar konservburkarna med ananas.
Ungefär nu börjar jag inse att jag just satt i mig en liter olivolja och börjar må fruktansvärt dåligt. Jag sliter upp konservburken och häller i mig den ljuvliga koncentrationssaften från ananasringarna för att komma på andra tankar.

Fyfan.
Svenskan saknar de orden jag vill använda för att beskriva hur fruktansvärt vidrigt olivolja, salt, ananas och koncentrationssaft smakar på samma tunga. Bara fyfan.
Nu sitter jag och tröstäter chips – den enda matvaran i hela världen som aldrig någonsin svikit mig – och ser på Bambi…

För ett par veckor sedan var jag glad. Jag var på helt sprudlande humör så det var nästan straffbart. Missförstå mig rätt nu, jag hade en ovanligt bra dag utöver det vanliga – det är inte som om jag är emo varje vecka och har en bra dag då och då, det var bara en utöver det vanliga glada och härliga livet jag lever en riktigt bra dag.
(förstått?)

Sedan en dag tillbaka hade The Hobbit: Desolation of Smaug varit ute på bio och min flickvän skulle ta mig till VIP-biografen för att se den. Och jag var så löjligt lycklig över att få se just den här filmen på VIP-salong att dagen i sig fanimig var ett äventyr.

Äventyret började med att jag klockan 13:24 insåg att min buss gick 13:41, så då blev det ett jävla liv i huset där jag likt en noshörning rusade omkring och plockade på mig saker och slängde omkring alla förtappade själar vars fotspår råkade passera mina. Sedan satte jag mig i bilen och bad till gud att 2 deciliter etanol räckte för att få mig till busstationen (hemvägen fick jag ta då, tänkte jag, ”ett problem i taget!”).
Så jag körde till bussationen i en hastighet jag inte gärna dokumenterar på internet och kom som tur var (eller hastighet var) fram i tid för att hinna med bussen. Och du, det var fanimig PRECIS att jag hann på bussen…

I alla fall, jag hade just satt mig på bussen, och börjat förgrymma mig över att jag hade glömt hörlurar när tågkonduktören kom fram till mig och bad om biljett.
- ”Ah, självklart!”, sade jag och började rota efter min tågbiljett.
Vänta lite nu… What the fuhk, tågbiljett? Jag har väl ingen jävla tågbiljett? Jag åker ju för fan inte ens tåg!
För att bekräfta mitt transportmedel och för att få grund till en självsäker röst slängde jag båda ögonen ut genom fönstret och insåg att möjligheten att jag satt på en rälsburen buss var väldigt liten – alltså måste jag ha tagit fel på den kommunala transporten. Så vart i självaste fan var jag på väg nu, det var nästa tanke.
Så jag frågade helt enkelt konduktören vart detta tåget gick.
Han såg lite förvånad ut men fann sig snabbt och svarade att ändstation var Göteborg Central.
”Utmärkt, då är jag på väg åt rätt håll i alla fall. Bra.”, tänkte jag och betalade med nyfunnen säkerhet för en tågbiljett. Sedan började jag fundera på hur man lyckas ta fel på en buss och ett tåg, för det måste ändå vara något slags rekord alltså.

Sedan när jag väl hamnat i Göteborg så blev jag fundersam på vad jag skulle göra. Bion började först om en och en halv timme och min flickvän är ännu inte i city än på en timme. Vad gör man då? Jo, man äter på Burger King.

Och jag som var så sprudlande lycklig och höll på att spricka av glädje, jag var ju tvungen att avreagera mig på någon. Jag MÅSTE prata med någon, kände jag. SÅ jag slog mig medvetet ner bredvid en medelålders man som satt ensam och började prata med honom in i mellan tuggorna.
Responsen var inte riiiiiiiktigt vad jag hade förväntat mig..



”Tjenare, kompis!”
”hei..”
”Vad gör du inne i stan’ en sådan vacker dag som idag?
”eh, ja bara väntar på ett par kompisar..
”Aha, tåg eller? Vartifrån kommer dom?”
”borås”
”Ah, och vad ska ni göra då? Bara chilla eller?
”typ”
”Haha, gött. Själv ska jag s----”
Och där försvann han.. ..Jag kollade efter honom och låste in mig själv i en självdestruktiv bubbla av depression och rakblad i ungefär de 6 sekunderna jag åt pommes frites utan att doppa dem i min ketchup/pepparhäxblandning.
Sedan likt en räddande ängel anföll min Coca-Cola mitt mellangärde genom att strategiskt placera sig nära kanten så jag skulle välta muggen när jag sträckte mig efter min hamburgare.

Det tog mig ungefär 45 svordomar och 39 stön innan mitt humör gick upp igen och jag åter på nytt scannade av restaurangen efter någon att prata. Mina ögon arbetade sig över varenda person i de närliggande trakterna och stannade sedan på en ung och vacker kvinna till vänster om mig.
Jag spelade mitt starkaste kort:
Ett snällt leende och ett trevligt ”god eftermiddag!”.
ett snällt leende sprittlat med hamburgerrester, ketchup och pommes frites-bitar över hela mitt tandleende. Den nu ganska skrämda och panikslagna unga och vackra kvinnan tryckte i sig de kvarvarande 86% av sin hamburgare på rekordtid och satte sedan av bort igenom centralen.
Jag suckade igen och bestämde mig för att utöka mina jakttrakter.

Jag lämnade Burger King och begav mig till ett café vars namn jag ännu ej kan uttala och beställde en kopp kaffe. Medan en snubbe gjorde iordning mitt kaffe försökte jag mig på att flirta och prata med de två kassörskorna men de hade antagligen fruktansvärt dålig smak i killar för de ignorerade mig fullständigt. Sedan när killen med kaffet kom så försökte jag även hos honom men han var uppenbart antihomo, så förnedrad, ignorerad och ensam gick jag och satte mig med min kopp kaffe och satt bara och såg på folk som gick förbi.
Jag försökte gissa mig till hur de var som person, vart de skulle och så vidare.

Men det blev snabbt tråkigt så jag bestämde mig för att instället söka kontakt med gubben två bord bort som drack en öl och läste en bok.

Mina första försök till kontakt ledde till ett par grymtanden och att han satte sig åt andra hållet, så jag struntade snabbt i honom och---- det var DÅ jag såg dem!! Fyra tjejer som går omkring och pratar med alla de ser! YES!
ÄNTLIGEN, nu har jag någon att prata med tills min flickvän kommer hit, woohooo. Det visade sig att de var mycket trevligare och för tillfället var polis-volontärer som delade ut flygblad gällande en bortkommen person.
”Ah, trevligt!”, sade jag och försökte byte samtalsämne.

Fast det gick fan inte. Det visade sig att dessa fyra tjejer bara hade ett enda intresse och jag tröttnade snabbt på att höra fantombeskrivningen av personen de letade efter så jag gick helt enkelt tillbaka och satte mig och fortsatte dricka mitt kaffe..

De sista 20 minuterna av väntetid gick till att diskutera konfektyrfysiologi och kvantfysik med min kaffekopp.

Och äventyret tar inte riktigt slut där.. men resten tar jag en annan gång ;)

Vad gör jag? Jo, jag sitter och spelar Xbox samt smaskar på OLW Sourcream & Onion och plågas.
Hur kan det vara att plågas? Jo, se det ska jag berätta för dig..

Omständigheterna för min måndagskväll skulle vara perfekta vore det inte för min törst. Ni förstår, när man äter chips och spelar så blir man väldigt törstig och allt jag har på mitt bord framför mig är chips, kanderade mandlar, ett anteckningsblock, en kudde (som jag använde som fotstöd när jag såg på film) och en flaska med Apotekarens Julmust.

Än dock är jag törstig. Svaret på min andraställda fråga är följande:
Julmusten är varm, och det är blöh. Julmust, Coca-Cola och annan läskeblask SKA vara kall när man dricker den annars är det inte mer än en udda variant av en kolsyrad, halvljummen och muterad kopp med te. Så jag sitter där och plågas av både törst och en intern konflikt där ena sidan vill avtörsta och den andra sidan njuta. Men jag finner mig snabbt i den här världskrisen och bestämmer mig för att göra något jag aldrig tidigare gjort:
Lösa mina problem.

(Lösningen är enkel: Ställ in drickat i kylskåpet en våning ner och vänta i 5 minuter.)
Jag börjar mitt nya liv som lösningsorienterad tekniknörd med att googla på kylskåp. Tyvärr visade sig kylskåp vara en väldigt oekonomisk och utdragen -sett till tid- lösning på mitt problem med tanke på transport, köp och what not så jag lägger genast ner det och tar en tur i rummet i ren frustration. Det är då jag kommer på det! Jag har ju en sådan där kylbagsväskesak för flaskor  som jag fick när jag fyllde 19. Sedan börjar associationscentret inom mig att arbeta.
Jag kommer på att jag kan placera julmusten i kylbagen, hänga ut den genom fönstret och således kyla ner julmusten. Så jag placerar julmusten i min bag och går till fönstret. Jag ändrar vinkel på handtaget så det pekar uppåt och öppnar fönster för att sedan hänga min kylväska med innehåll över handtaget på utsidan.
Sedan stänger jag fönster och hör till min förvåning ett duns och något som låter oroväckande likt kolsyrad vätska som sprutar ur en flaska.
Jag lutar mig då ut genom fönstret och ser till min förskräckelse att kylbag + flaska har glidit av handtaget när jag ändrade tillbaka till ”Stängd” när jag väl stängt fönstret och sedan dunsat ner i marken 6 meter nedanför.

Nu hade jag ett nytt problem. Jag var törstig och hade absolut INGENTING att dricka. Men men, Lösnings-Koffe springer till mammas kylskåp och tar en ny läskflaska efter att jag snabbt har städat i ordning ute på gården.
Väl uppe på rummet finslipar jag min plan. Flaska i kylbag, fastknutet i ett snöre som dras genom fönstret och knyts fast i handtaget på min dörr på andra sidan rummet. Skitsmart, Christopher.
Och det är vad jag gör. Jag kan nu stänga mitt fönster och flaskan håller sig kall. Men snart så flyger dörren upp pga att den inte går att stänga (med sån ihakningsgrej typ). Det är egentligen inte en dörr, det är en träskiva på gångjärn målad i vit.
Nåväl, den åker upp och jag förstår att detta inte är hållbart, delvis på grund av att någon dum jävel har spänt ett rep genom mitt rum i cphöjd (=höjd du utan obehag inte kan kliva över eller krypa under, reds. Anm).
Så jag vidareutvecklar min lösning. Genom att vira hela repet runt min tunga blåa bäddsoffa och därmed lägga gravitationsaxeln (=tyngd, jag var tvungen att googla fram det där) på soffan istället för dörren. Sedan ut med kylväskan och fästa i dörren igen. Men se det fungerade mycket bättre!
”Utmärkt”, tänker jag och är mäkta nöjd med min uppfinning tills jag två sekunder senare snubblar in i repet spänt över mitt rum. Ungefär i samband med den hjärnskakningen jag fick från att ha skallat byrån insåg jag att jag inte alls behöver dörren längre nu när jag har soffan. Associationståget tuffar vidare och jag kan förenkla min plan genom att bara fästa ett rep i kylväskan och sedan knyta fast det i handtaget på insidan av mitt rum.

DONE!

Man kan nu tro att livets balans har återställts nu när jag sitter och skriver detta med ett glas kall Coca-Cola bredvid mig men se det är inte sant – för precis nu så insåg jag att jag verkligen behöver ett liv.

"It's sad to know how much damage a little word can do to a person, most of the times it all starts with someone to pick on, just for fun but how fun is it really for the person who are picked on? sure, he might laugh at it when it happens, but when he is all alone in his room at home, that's when the tears come. It hurt's all night and he will try to forget it until the next day, because that's just another day of pain. Stay strong with your self, don't try to handle it on your own, it will only get worse. Take all your courage and talk to a friend, ask for help."
(Förf. S.Å Markström)

Jag undrar faktiskt hur många som faktiskt känner sina "nära vänner" så bra som man egentligen borde. Jag tror inte att jag själv kan se när någon nära till mig blir sårad och försöker dölja det, och då tycker jag om att se mig själv som duktig på att analysera personer.

Tänkvärt. Vart går gränsen och hur ömtåliga är egentligen personer?

Vi sitter som vi alltid gör. Jag sitter på ena sidan köksbordet och spelar Starcraft, mamma sitter på andra sidan kökbordet och försöker hitta Paint på datorn.
Min syster sitter och gör oförståeliga ljud i soffan och min far sitter på jobbet och arbetar. Det är som det brukar vara i vår familj.

Efter ett tag tröttnar mamma både på skrikande av döende soldater och sina egna musklipp där hon sitter i frustration och försöker hitta ett standardprogram i Windows 7och bestämmer sig för att titta till ugnspannkakan i ugnen. Istället. ”All den här jävla teknologi”, surar hon när ugnen inte riktigt känner sig samarbetsvillig.
Efter ett litet tag är det dags att äta mat och jag plockar fram på bordet samtidigt som min syster skuttar ut i köket. När vi sätter oss ner för att äta börjar systern min att hålla monolog om hur det var i skolan – hon går igenom allting, både det intressanta och det aningen mindre.
Sedan ska hon berätta om när hon blir kränkt. Hon förklarar att en kille sade något kränkande till henne och då jävlar är jag snabb med att bli stor och tuff. Jag förklarar elegant och detaljerat hur hon ska ta sig an konflikten:

”Först ska du ge honom en sjujävla pungspark.  Alltså, en riktigt hård en så han bara böjer sig framåt. Sedan ska du göra ett uppercutslag mot ansiktet på honom, såhär *swisch*. Då kommer han i ren smärta och från ditt slag att flyga upp med huvudet och böja sig bakåt och då ska du” – det är nu min mamma slutar äta och kollar på mig lite fundersamt.
”Och då ska du ta tag i håret på honom och dra bak huvudet, och sen ska du använda den hårda delen av handflatan, den här *visar* och spräcka näsbenet på honom med de avslutande orden att han ’är en omogen liten jävla skit som jämnt ska pracka ner på andra’. Resultatet är att han blev dissad av en tjej, blöder som uti helvete, har jättejätteont, ser för jävligt ut men att det i övrigt är helt ofarligt!” >:D

”Eller så säger du 'håll mun' och säger till läraren att han uppförde sig dåligt”, säger mamma då.


There is two kinds of people..

Jag är fortfarande starkt inne på det här med att hjälpa folk så även detta inlägg handlar om det nuvarande temat!
Men jag lovar något mer humoristiskt senare ikväll! ;)


”En liten pojke hade nyss lärt sig att räkna. Han älskade att räkna och räknade allt som kom i hans väg. En dag satt han i köksfönstret och tittade ut. Det snöade ute och eftersom pojken inte kunde göra något roligare än att räkna, började han räkna snöflingorna som föll på en gren i ett plommonträd nära köksfönstret.

Pojken satt länge och räknade och blev nyfiken på hur många snöflingor som grenen orkade bära, och vad som skulle få den att brista. Nu var han uppe i 7470 snöflingor och precis när han räknade till 7471 så brast hela grenen med ett väldigt brak.

Pojken tänkte länge på hur det kom sig att det bara behövdes en enda snöflinga extra för att få den stora grenen att brista.

På kvällen satt han med sin mor och tittade på nyheterna. När de var slut tittande han frågade på sin mor och sade:

-          Tänk om vi bara är en enda människans goda gärning från fred på jorden.”

Detta är en historia som har inspirerat mig så otroligt mycket, jag kommer inte ihåg vart jag läste den eller när – men jag har haft med mig just dessa ord i flera år. Den är bara såå.. ja, perfekt. Tro på att din nästa goda gärning är ett steg närmare ett utopianskt samhälle där alla behandlar varandra precis som vi borde bli behandlade och låt det bli din motivering till att vara en god människa.

Men då säger du, ”varför ska vi gå och viga oss själva åt ett falskt hopp om en framtid som aldrig kommer inträffa?”. Det är sant, vad är oddsen att när jag betalar någons Alvedon eller när Mr X köper två faktum istället för en att det innebär fred på Jorden?
Det är då jag vill återkomma till något som numera klassas som kliché. Förlora aldrig hoppet.
Man får det inprintat i pannbenet från varenda motiverande krigstal innan Mel Gibson eller Russell Crowe stormar mot den ockuperande armén med ett svärd i högsta hugg, så man tänker liksom ”aja, men hoppet ska man ju inte förlora. De é typ dåligt” eller så ser man det som en grej de säger i filmerna, ”typisk filmreplik, doesn’t mean a shit”.

Men se jag håller inte med. Hoppet är ändå allt. Man hoppas på löneförhöjning, att ens mormor lever ytterligare ett år, att det går bra på kompisens arbetsintervju.. ..det är ju med oss vart vi än går, så varför inte leva efter hoppets anda och göra vad vi kan för oss själva?

Väldigt spretigt inlägg och jag vet inte riktigt om jag kom fram till något, eller om jag ens ville komma fram till något men det var tankar jag behövde häva ur mig. Hoppas det även dragit igång din hjärna och att du känner dig manad att skriva något!

Kommentera jättegärna dina tankar kring detta här eller på Facebook!