"It's sad to know how much damage a little word can do to a person, most of the times it all starts with someone to pick on, just for fun but how fun is it really for the person who are picked on? sure, he might laugh at it when it happens, but when he is all alone in his room at home, that's when the tears come. It hurt's all night and he will try to forget it until the next day, because that's just another day of pain. Stay strong with your self, don't try to handle it on your own, it will only get worse. Take all your courage and talk to a friend, ask for help."
(Förf. S.Å Markström)

Jag undrar faktiskt hur många som faktiskt känner sina "nära vänner" så bra som man egentligen borde. Jag tror inte att jag själv kan se när någon nära till mig blir sårad och försöker dölja det, och då tycker jag om att se mig själv som duktig på att analysera personer.

Tänkvärt. Vart går gränsen och hur ömtåliga är egentligen personer?

Jag är fortfarande starkt inne på det här med att hjälpa folk så även detta inlägg handlar om det nuvarande temat!
Men jag lovar något mer humoristiskt senare ikväll! ;)


”En liten pojke hade nyss lärt sig att räkna. Han älskade att räkna och räknade allt som kom i hans väg. En dag satt han i köksfönstret och tittade ut. Det snöade ute och eftersom pojken inte kunde göra något roligare än att räkna, började han räkna snöflingorna som föll på en gren i ett plommonträd nära köksfönstret.

Pojken satt länge och räknade och blev nyfiken på hur många snöflingor som grenen orkade bära, och vad som skulle få den att brista. Nu var han uppe i 7470 snöflingor och precis när han räknade till 7471 så brast hela grenen med ett väldigt brak.

Pojken tänkte länge på hur det kom sig att det bara behövdes en enda snöflinga extra för att få den stora grenen att brista.

På kvällen satt han med sin mor och tittade på nyheterna. När de var slut tittande han frågade på sin mor och sade:

-          Tänk om vi bara är en enda människans goda gärning från fred på jorden.”

Detta är en historia som har inspirerat mig så otroligt mycket, jag kommer inte ihåg vart jag läste den eller när – men jag har haft med mig just dessa ord i flera år. Den är bara såå.. ja, perfekt. Tro på att din nästa goda gärning är ett steg närmare ett utopianskt samhälle där alla behandlar varandra precis som vi borde bli behandlade och låt det bli din motivering till att vara en god människa.

Men då säger du, ”varför ska vi gå och viga oss själva åt ett falskt hopp om en framtid som aldrig kommer inträffa?”. Det är sant, vad är oddsen att när jag betalar någons Alvedon eller när Mr X köper två faktum istället för en att det innebär fred på Jorden?
Det är då jag vill återkomma till något som numera klassas som kliché. Förlora aldrig hoppet.
Man får det inprintat i pannbenet från varenda motiverande krigstal innan Mel Gibson eller Russell Crowe stormar mot den ockuperande armén med ett svärd i högsta hugg, så man tänker liksom ”aja, men hoppet ska man ju inte förlora. De é typ dåligt” eller så ser man det som en grej de säger i filmerna, ”typisk filmreplik, doesn’t mean a shit”.

Men se jag håller inte med. Hoppet är ändå allt. Man hoppas på löneförhöjning, att ens mormor lever ytterligare ett år, att det går bra på kompisens arbetsintervju.. ..det är ju med oss vart vi än går, så varför inte leva efter hoppets anda och göra vad vi kan för oss själva?

Väldigt spretigt inlägg och jag vet inte riktigt om jag kom fram till något, eller om jag ens ville komma fram till något men det var tankar jag behövde häva ur mig. Hoppas det även dragit igång din hjärna och att du känner dig manad att skriva något!

Kommentera jättegärna dina tankar kring detta här eller på Facebook!

[TEMA] Mitt första tema här i filosofi som jag vill aktivt skriva om är ”EN HJÄLPANDE HAND”. Jag lär skriva om detta tema en vecka eller två och sedan gå vidare till något annat!
Nåväl, det är ett ämne jag brinner för och jag har hela mitt liv vilja ha en karriär där jag aktivt hjälper andra. Polis, brandman, militär, arbeta på en ungdomsgård – sådana saker.
Nu sitter jag här med en tveksam utbildning som datortekniker så jag får väl komplettera med att försöka inspirera andra:

Hur man ska leva sitt liv, det är givetvis upp till var och en, men ibland önskar jag att jag var en diktator som kunde bestämma hur folk skulle leva sina liv. Jag är en quististisk och fanatisk humanitär. Jag vill så löjligt gärna hjälpa folk – och jag blir alltid lika omåttligt förbannad när jag är den enda som hjälper till.. Nu snackar jag inte om att vara initiativrik och hjälpa till i hemmet genom att plocka ur diskmaskinen utan tillsägelse, jag snackar mer om vardagliga situationer ute i samhället.

I slutet av November blev jag exempelvis riktigt upprörd.
Jag hade just varit på Coop och plockat på mig lite smågrejer - Bacon till frukost, någon chipspåse och en flaska julmust – och när jag står där i kassan så är det ganska lång kö. Inte mig emot, jag passar på att använda fristunden till att svara på ett par SMS. Mitt under mitt knappande på mobilen hör jag förtvivlade röster från mannen som skulle betala. Jag ser att han bara har lagt ett paket snabbverkande Alvedon på rullbandet och hör hur han har glömt sitt betalkort i bilen.
Han ser riktigt uppgiven och trött ut – som efter en lång och för jävlig arbetsdag vars arbetstid endast gått till möten med riktiga babianrövar till chefer med andedräkter som påminner om Halv-Dan Tvålfagers kroppsform.. Han rotar i plånboken men hittar inte de 40 kronorna han behöver.

Jag står i ungefär 12 sekunder och väntar på att någon ska erbjuda sig att betala för Alvedonen, kanske den äldre damen framför mig som just hystat upp halva Coops lager på rullbandet kan tänka sig betala den?..  Eeeeeller så gör man inte det.. Nej, det blir jag som säger, ”men du, jag kan betala den. Det är lugnt!”.
Jag är bara så jävla arg. Jag blir inte arg för att JAG var tvungen att betala för den, jag blir arg för att ingen annan erbjöd sig att göra det. Att paret bakom mig, kärringen framför mig – att ingen erbjöd sig att betala med en gång. De stod bara där och väntade på att kassörskan skulle lägga asken åt sidan så han kunde springa efter sitt betalkort. Alltså vad i helvete?

Nu ska du inte tro att jag är en trångsynt, liten laktosintolerant pojke från Cypern med uppdämd aggressivitet, jag är som sagt ganska udda när det kommer till det här, men principen att behöva vänta på att någon gör något är så förargelseväckande! Kan folk bara inte förstå hur otroligt mycket finare, gladare och älskvärdare världen skulle bli om man bara hjälpte till vid första bästa möjlighet?
För dig som inte riktigt håller med eller vill ta del av ännu djupare tankar delar jag med mig av en fin berättelse som summerar upp hela detta inlägget:

”En man fick chansen att träffa Gud och där få en fråga besvarad. Han bad Gud att förklara skillnaden mellan himlen och helvetet.

Gud tog honom först med till helvetet. De kom in i ett rum där mannen kände den ljuvligaste doft av mat. Han såg en stor gryta över en eld och människor som stod runt omkring. Det konstiga var att människorna runt grytan såg eländiga och svältfödda ut. Alla hade mycket långa skedar som räckte ända ner i grytan, men på grund av att skedarna var så långa, lyckades de inte få upp maten till sin egen min och de dog sakta av svält.

När de sedan kom in i himlen, kom de till ett likadant rum med samma ljuvliga doft, en gryta med stuvning och människor med lika långa skedar. De som stod runt grytan såg välnärda ut och glada. De åt och skrattade.

-          Men, sa mannen, hur kan det vara en sån skillnad?

-          Enkelt, sa Gud, här har de lärt sig att mata varandra.”

Vad tycker du? Tycker du att man ska ta hand om sig själv eller någon annan tankebana som inte alls stämmer överens med min? Eller håller du helt med? Du får jättegärna skriva av dina egna tankar i en kommentar här eller på Facebook!